Man går till de gemensamma köket, där sitter en äldre man och en ung dam och tala med varandra, medan de äter. Du hade tänkt laga mat då, så du är tvungen att göra det. Första du gör är att ta fram allt du behöver. De forsätter att prata om diverse saker, du vill inte bryta konversationen de har, de verkar ha det så trevligt utan dig. Och du lagar maten I absolut koncentration som en zen mästare.

Du känner att du ibland blir frestad att ta över diskussionen. Du får dåligt samvete av tanken, även om du skulle kunna dominera hela konversationen, så säger något emot. Som om du inser att du inte har något att hämta av konversationen som handlar om Uppsala som en fantastisk stad osv. Om kost... saker som du redan har en bestämd åsikt om. Samma som mannen som sitter och sneglar på kvinnan. Du vill ta kontroll av situationen som en narcissistisk besserwisser, men något säger emot. Något som inte sa emot tidigare, tankarna faller tillbaka till ödmjukhet medan du sansat rör dig lugnt genom rummet.

Du är färdig med maten, så du sätter dig vid bordet. Vad spelar de för roll vad jag säger nu tänker du, förrikar de diskussionen eller ger ett socialt världe utöver det för stunden. Svaret blir nej. De kommer ändå inte komma ihåg denna stund om en vecka.